Jag är en person som tänker och funderar ganska mycket på allt.

Om det är så bra alla ggr vet jag inte, men sån är jag nu! :)

 

När jag går med mina barn till bussen, går jag så fort jag kan.
Barnen är alltid långt före och jag funderar på min kondition.

Har jag inte mer ork? Beror det på att jag har ont i smalbenen,

varför har jag det? De enda jag kommer före när jag går, är små

barn och deras mammor... Kanske är detta mitt tempo nuförtiden?

Det tempo min kropp orkar med?

 

Jag åker till affären för att köpa bröd, mjölk o smör, dessa evighets-

varor. Men först tänker jag se om jag kan hitta mig ett par jeans.

Jag har 2 par och bägge har gått sönder. I helgen ska jag o tjej-

ligan till Göteborg occh jag känner att jag vill ha jeans på mig.

 

Jag letar och kollar. Allt är precis som det varit de senaste 2 åren,

inget känns snyggt eller passande. Provar ändå, typ 10 par. Ett!!

var sköna, men nej, inte såna jag tänkte mig.. En annan sort provar

jag i 2 storlekar, det ena lite för litet och det andra mer lagom.

 

Men ändå, nej, jag vill inte ha dom. Allt jag provar får mig att känna

mig som en säck potatis. Inget passar mig. Jag ser min kropp i

speglarna i provhytten och sätter skygglappar på. Jag ser mitt hår

som ser ut som en risborste, trots att Emma klippte mig häromdagen.

När Stefan levde var det enklare. Allt är enklare när man är älskad av

den som man älskar själv. Man känner sig finare och snyggare och

det blir roligare att tänka på vad man sätter på sig. Numera, tar jag

det som är tvättat sist eller ligger överst i garderoben. Om det är lite

trasigt gör inget. Inte om det är fult heller. Spelar ingen roll om färgerna

passar. Det är ju ändå ingen som ser för när jag går ut har jag jacka

och på jobbet byter jag om. Jag tänker och undrar om det är så här det

ska vara nu. Att jag ska strunta i hur jag ser ut.

 

Dottern brukar säga att jag är världens finaste mamma. <3 Det känns

bra. Men inte så bra att jag bryr mig om hur jag klär mig. Jag provar skor

och rätt storlek klämmer över tårna, storleken större känns som båtar.

Men eftersom jag inte orkar prova mer än ett par, så bestämmer jag mig

för det större paret. Tänker att då slipper jag iaf skoskav, och vem bryr

sig om vad jag har på fötterna?

 

När jag ska sova på natten kommer sällan sömnen fast jag vill. Jag

har alltid drömt väldigt mycket och har lärt mig att minnas och tolka

drömmarna utifrån hur livet sett ut. Nu minns jag inte något, fast jag

vet att jag drömt. Kan det vara så att jag inte orkar, inte vill veta vad

som händer i mitt undermedvetna längre? Istället tänker jag på Andreas.

Undrar vad han skulle gjort nu om han fått leva. Ibland får jag tänka

efter hur gammal han skulle varit. Men jag vet att han aldrig blir mer

än 20, så kanske är det därför jag inte kan hitta rätt siffra?

 

Jag ligger i sängen och försöker slappna av. Mitt hjärta slår högt

och tydligt och förmodligen i otakt oxå. Jag tycker inte om att

höra mitt eget hjärta slå. Det gör att jag blir orolig. Slår det inte

lite för fort? För ojämnt? Pappa dog i hjärtinfarkt när jag var 23.

Tänk om jag har ärvt den åkomman? Nästan varje natt när jag

kämpar för att somna och är på väg in i sömnen, så vaknar jag

till och vänder på mig. Det känns obehagligt. Som om jag är på

väg att slappna av så mycket, släppa taget så mycket att jag

kanske inte ska vakna igen.

 

När jag väl somnar så sover jag oroligt eller som en stock, där

ingen jordbävning skulle kunna väcka mig. Jag vaknar hastigt,

oftast för att gå på toa, men oxå för att kolla klockan. För det

mesta har jag sovit 2-3 timmar. Då tänker jag att det är för lite

så jag lägger mig igen. Ibland somnar jag på 2 sekunder, ibland

ligger jag klarvaken i sängen, går upp en stund, för att sedan

somna om och nästan kunna sova hur länge som helst.

 

Jag har jobbat mycket de senaste 2 månaderna. Det är bra, för

ekonomin får sig en knäck när man är sjukskriven. Men jag blir

oxå väldigt trött. Fast jag tänker att tröttheten är bättre än de

djupa mörka, jobbiga tankarna. det är mysigare att gå i pyjamas

en hel dag än att sitta och må dåligt.

 

Städningen tar stryk av det, men jag har lärt mig att orken och

lusten att fixa o plocka kommer. Här, i denna lägenheten, är det

enklare och roligare att hålla ordning. Det är fräschare och nyare

än där vi bodde innan. Det känns skönt att det finns något jag vill.

 

Jag läser i en bok att Astrid Lindgren aldrig blev sig lik, efter att

hennes son gått bort, när hon var drygt 70. Jag förstår det. Inget

är sig likt, men ändå, allt. Jorden snurrar. Solen går uppoch ner.

Nätter går över till dag och dag blir natt. Skola och arbete ska

skötas och klaras av. Mat ska handlas och ätas upp. Kläder ska

tvättas och hängas. Vardagen är sig lik, men i mitt hjärta är det kaos.

 

Det värker och sliter och drar efter längtan till mitt barn. Tänk att man

kan känna så mycket för en annan människa. Att det är möjligt att

känna en sån saknad. Tänk att kärleken har sån kraft och är så stark.

Och att avsaknaden av den, gör så ont. Hela tiden. Jag tycker om att

lära mig nya saker och se saker ur nya perspektiv. Denna kunskapen

är den enda jag inte vill ha, Men det är den starkaste och mest påtagliga

kunskap jag lever med, varje sekund, varje minut och i allt jag företar mig.

 

Jag undrar om det alltid ska vara så. Om Astrid aldrig blev sig lik, hur kan

jag då bli det? Ändå vill jag inte bli som innan. Jag har lärt mig så mycket

om mig själv, om livet, om människorna. Varför kunde jag inte fått den

kunskapen på annat sätt? Livet blir som det blir och är vad det är,

 

När jag var yngre var det en närstående som ofta frågade mig: -Var har du

hört det där? -Vem har lärt dig det? Som om man inte skulle kunna räkna

ut, tänka och förstå själv? Konstigt! Alla har som sagt sitt bagage och utifrån

det drar vi slutsatser, konsekvenser och formar vårt liv. Även den som är

mycket ung kan ha erfarenheter som gör att man kan själv kan tänka och

förstå. Vi ska inte ringakta varandra. Alla har sin historia, sin berättelse,

 

Frågan är om man orkar lyssna? Se andra än sig själv?

Nu ska jag ta en varm dusch. Har frusit hela dagen. Sen äta lite och åka

till ännu en jobbnatt. Det bästa med det är att jag brukar somna nästan

innan jag lägger huvudet på kudden på morgonkvisten. Det känns tryggt!!

 

Massa Många Kramar// AnnBritt