Efter drygt 2 månaders sjukskrivning jobbar jag igen.

Igår skulle jag göra den andra natten och står så fint

i snöyran och väntar på bussen. När vi kommer till

Myggenäs korsväg kör bussen tillbaka mot Stenungsund.

 

Jag kliver fram till chauffören och frågar vart han ska.

-Till Orust! svarar han

-Men jag ska ju åt andra hållet säger jag.

 

Det visar sig så fint att jag klivit på fel buss.

Dom går ungefär samtidigt och jag har haft annat i tankarna

dessa 2 månader.

 

Så, jag går ut i den sena kvällen och liftar.

Andra bilen stannar, en vänlig kvinna ska inte åt mitt håll,

men hon kör mig ändå. Hela vägen fram. Jag säger att

hon ska få e guldstjärna i min bok. Hon hoppas någon

gör samma för henne, om det skulle behövas.

 

I morse kommer min kollega och väcker mig!

Ja, nu är det offentligt. Jag somnade 2 timmar på jobbet.

Varken klocka eller tv har kunnat väcka mig, jag fattar

ingenting, är helt förvirrad. Och så skäms jag, ganska mycket.

 

På väg till bussen kommer jag på att jag glömt lämna

jobbtelefonen. Bara att gå tillbaka och lämna den, får sen

vänta på en försenad buss i 40 minuter.

 

Väl hemma är jag iskall, frusen och trött. Men tar en liten

runda med hunden innan sömnen kallar.

 

Under 2 månader har jag tagit mig igenom min sorg.

Försökt att ändra mitt tankesätt och min inställning

till livets skeende. Jag har hittat ett lugn i vardagen

och börjat få någon sorts struktur på dagarna.

 

Men det är tydligt, att mycket går att förändra i våra

tankar och sinnen. Men i denna bloggskrivares värld

är virrpannan lika bestående som allt som gömts i snön,

när vårvindarna smeker våra frusna kinder :)

 

Det är väl bara att gilla läget! Nu är jag strax på G

igen, och jag lovar att ha läsglasögonen på och kolla

bussnumret noga. Väldigt noga!

 

Massa Många Kramar// AnnBritt