Så är då OS över för denna gången. Till sorg för sportälskare, och till glädje för

dem som tycker det är på tok för mycket sport hela tiden.

 

Jag hade mycket funderingar kring valet av plats o land. Var det rimligt att välja

att lägga så mycket fokus på ett land där mänskliga rättigheter inte prioriteras?

Var det rätt att välja ett land som lägger drygt 300 miljarder!! på evenemanget,

som driver bort folk från sina bostäder i området, som inte betalar de som utfört

arbetet, som bygger anläggningar på bottenlös mark osv i det, som det verkar,

oändliga påhitt för att göra det största, främsta, mest oförglömliga sport-evenemanget

i historien?

 

Jag kände att likt en marionettdocka, som styrs av trådar från någon annan, satte

jag mig i soffan all ledig tid för att beskåda spektaklet. Skämdes lite för att inte

kunna hålla mig ifrån oväntade vinster, tårfyllda känslor, vackra bilder, lycka och

glädje. Jag skämdes för att jag inte klarade att bojkotta det hela till förmån för

alla de fattiga, förföljda ryssar, som inte får möjlighet att ta del av alla dessa pengar,

som plötsligt fanns. Som säkert hade behövt det bättre, än de idrottare som oftast

ändå tjänar ganska stora pengar genom reklam och sponsring.

 

Men under den spektakulärt vackra avslutningen igår kom jag på andra tankar.

När IOK´s högste ledare talade om den gemenskap som OS handlar om.

Att alla nationer ska kunna mötas under några veckor vart 4e år, i gemenskap,

god förening, under fredliga intentioner, bortom nationalitet o religion hudfärg o

politiska åsikter. Allt det där som de som kämpar för fred o mänskliga rättigheter

önskar av mänskligheten. Kanske väljer IOK de länder som inte är längst fram

i demokratin, för att kunna förändra en aning. Genom att låta mindre tvivelaktiga

länder få evenemanget, kanske man skapar en gemenskap utöver det vanliga.

Det där som de allra flesta av oss önskar för oss själva, för våra barn och för

framtiden. För vad man än anser om sport, så är det nästan omöjligt att inte

inspireras av den kärlek och gemenskap som ett OS står för. Att 240 av världens

länder kan mötas för att kämpa för sitt land, och ändå krama och glädjas åt sin

grannes framgångar. Det är stort!

 

OS förenar oss. Det engagerar och berör. Vi glädjs och vi gråter med medaljörer

och förlorare. När Anja Persson igår berättade om den 12-årige pojke som skrivit

och föreslagit att samtliga atleter skulle komma in gemensamt, sida vid sida under

avslutningen för att visa på att det handlar om människor som brinner för sin idrott

oavsett åsikter, ja då kom det några tårar. En 12-åring som förstår och som kan

påverka och få sin ide genomförd. Det är stort och det visar att vi bör lyssna på

våra barn.

 

Och kanske är det en dåres försvarstal att inte bojkotta. Tankarna har snurrat i

2 veckor. Men jag känner att om man bojkottar det som förenar och för samman,

så förnekar man problemen, Vi som tittat får oxå del av problem som uppkommer

under tävlingarna och kan ta ställning till vad som är rätt o fel. Men gemenskapen

på avslutningarna är nog det finaste. Under EU toppmötet i Göteborg var Avenyn

som en krigszon. Tänk den dag vi alla kan mötas och kramas och känna att det vi

har gemensamt är större än det som för oss isär. Så fram för mer OS-tankar åt folket,

i vardagen, på arbetsplatserna, i hemmen och på regeringsnivå. Då kanske världen

på sikt kan bli en vänligare plats!

 

Massa Många Kramar// AnnBritt

 

 

,