Älskade Andreas!

Idag har jag o din bror firat Isac´s student på ett soligt Nösnäs,

med efterföljande fest på Stenungsön, bredvid kapellet där vi

begravde Dig. Det kom upp en del känslor. Jag minns för 4 år

sen när Du gick ut gymnasiet glad o lycklig och hade livet framför

Dig och vi inte visste något om det som redan då växte i din kropp,

och gjorde att du emellanåt hade så ont att Du inte kunde gå.

 

Idag är det 3 år och 7 månader sen jag kom hem från jobbet

klockan 22 och det tog en timma innan Du kom till mig i köket

och sa att Du hade något i ryggen som inte skulle vara där.

 

Mycket har hänt sen dess. Jag har haft svårt att sitta still i

sällskap med andra. Jag har haft svårt att småprata i sällskap

med andra. Jag har dagar när jag inte orkar någonting. Dagar

när livet stått still. Dagar när livet gått bakåt. Dagar när allt jag

velat är att prata om Dig och Stefan. Dagar när jag gråtit,

försökt förstå, försökt hitta svar på detta outslitliga varför.

 

Jag har kort och gott känt mig vaccumpaketerad! Jag har levt

i min egen bubbla av sorg, förtvivlan, meningslöshet, framtidstro,

hopp, ångest, tårar. Ibland har jag känt att jag lever. Då har jag

njutit av stunderna, av nuet, av naturen, solen, värmen. Men mest

har jag kämpat för att komma framåt. Kämpat för att fånga dagen.

Kämpat för att hitta tron på en framtid. En framtid som är bra och

positiv för mig och dina syskon. En framtid där vi mår bra var och

en och även tillsammans.

 

Där minnet av Dig inte är lika smärtande och urholkande tungt

som det varit. En framtid där jag kan leva utan att gå sönder av

saknad. Där Du finns med som en naturlig del i vardagen utan

att jag funderar på hur och om och sånt som jag ändå inte kan

göra något åt.

 

Och vet du vad, Andreas. Jag börjar närma mig det! Det har

börjat att läcka luft ur mitt vaccumsystem. Jag har känt sånt

jag inte känt på flera år. Jag har hittat tillbaka till sidor hos mig

som jag tyckte om och som var jag. Förvisso mer finslipat och

i renare och klarare form än innan, men vad gör det? Att vända

det värsta i livet till något positivt har alltid varit min filosofi.

 

Jag har inte velat att allt som hände skulle ha hänt. Men det

gjorde det ändå. Jag menar absolut inte att det varit positivt,

för det har varit de värsta nästan 4 åren i mitt liv. Men mina

tankar, mina känslor, min insikt har förändrats och det har

varit positivt och kanske t.o.m. nödvändigt för mig som människa.

Trots att jag vet att de flesta av oss lär oss av misstag, kriser

och livet i stort, så har det som hände fått mig att förstå och

begripa så mycket mer av själva livet och av de människor

som finns ibland mig. Mest av allt lärde jag av Dig. Inte bara

Din sista tid i livet, men hela den tid Du fanns hos mig. Att

få ett barn är att släppa fokus på sin egen person. Att se en

ny individ växa upp, lära sig, utforska världen, är befriande och

underbart. Jag fick vara med när Du lärde Dig gå och prata,

cykla, springa, och allt annat som Du gjorde under 20 år.

 

Men mest har jag, denna tid sen Du lämnade oss, tänkt på

hur Du förhöll Dig till det som hände. Hur Du förmedlade kärleken

till livet. Till att göra det man vill, att inte vänta, att inte bry sig

om sånt man inte kan påverka. Att ta saker som de kommer,

hur smärtsamma de än är. Att inte ge upp sig själv trots att

livet äter upp en inifrån. Förmågan att skratta och förmedla

glädje och kärlek fanns hos Dig till ditt sista andetag.

 

Det är det jag har börjat greppa och ta tag i nu. Allt detta som

Du förmedlade och det som är livet. För vad som än händer

omkring oss, hur mycket det än stormar och blåser och viner

runt våra grundvalar, så är vårt liv vårt eget. Mitt liv är mitt.

Ditt liv är Ditt. Även om man blir sårad och skadad är det upp

till mig själv att ta hand om mig själv först. För den som inte

älskar, respekterar och tror på sig själv, kan inte ge något till

någon annan.

 

Med tanke på vad Du gav, min älskade son, så förstår jag nu.

Att kärleken jag gav Dig, var det som gjorde att Du kunde ge

mig all denna klokhet och kärlek tillbaka. Skillnaden mellan oss,

är att det tog Dig mindre än 20 år att förstå det. För mig tog det

drygt 50! Men det viktigaste jag lärt mig genom all denna smärta,

är att, det är ok att inte tänka på Dig hela tiden. Det är ok att

släppa på saknaden och tomheten och frågorna. Det är ok att

låta nya tankar flyga fritt, att skratta, att känna livet inuti sig, att

ta ett avstamp och gå mot nya mål. För Ditt minne är alltid med

mig och dina syskon. I varje andetag, i varje stund är Du med oss.

 

Du skulle inte vilja att vi band oss fast i varandra. Du ville att vi

skulle känna friheten att leva det liv vi har, den stund vi har, här

på jorden. Tack! För allt Du gav, för skratten och tårarna. För att

Du låter oss leva fritt och njuta och älska och finnas och upptäcka.

Tack! För alla underbara minnen som är i hjärtat bevarade. En dag

ska vi ses igen. Men inte ännu på ett tag. Vi har varsitt liv att leva

först. Och Du är ju faktiskt bara Ett Andetag Bort! Älskar Dig <3

 

// Din Mamma