De allra flesta av oss människor på jorden har en ryggsäck att bära.

En ryggsäck fylld av olika saker: Mobbning, kränkningar, misshandel,

övergrepp, utanförskap, smärta, sjukdom och allt vad det kan vara.

 

Vi tror att vi är ensamma om att ha det svårt. Att ingen kommer förstå,

begripa och därför pratar vi inte om det. Eller oxå pratar vi och märker

att de vi trodde vi kunde dela det med, sprider vidare våra innersta känslor

till andra och vi känner oss ännu mer utlämnade än innan. Det gör inte

vår ryggsäck lättare, utan istället känns den långt mycket tyngre än innan.

 

En del mår så dåligt av sina erfarenheter att de skapar en egen syn på

omvärlden som kan leda till att man behandlar andra likadant, för då

kanske någon förstår. Eller så hjälper det till att få ur sig sin egen

känsla. Det är svårt och invecklat och kan leda till psykisk o fysisk

sjukdom längre fram i livet om man inte får möjlighet att bearbeta sina

upplevelser.

 

Få är det som glider fram på en räkmacka, de flesta får smuligt knäckebröd

med kaviar. Men vi tror nästan alltid att de flesta har en läcker räksmörgås

under sina fötter, för det är så många framställer sitt liv, eller så folk väljer

att se sina medmänniskor.

 

Den som under en liten kort stund i livet drabbats av ett hårt ord eller en

kränkning, vet hur det känns. Hur ofta man går tillbaka till händelsen och

tänker på den och tycker det var orättvist. Man känner sig illa behandlad,

och det kan påverka så stor del av vårt kommande liv att vi får svårt att

känna tillit igen. när någon säger att vi ska glömma och gå vidare så blir

såret ännu större.

 

Denna långa inledning är mitt försök att förklara hur det är att ha sorg.

Om du tänker dig in i en situation du varit i och känner den smärtan,

och du utöver det oxå förlorat den du älskar mest, så kanske det går

att förnimma en lite del av det hål som finns i själen o kroppen på alla

de som förlorat en närstående. Skillnaden är att vi som förlorat en nära

anhörig inte kan dölja det. Vi blir ständigt utsatta för omgivningens frågor,

påståenden och tankar.

 

Jag har under de här åren fått höra: -Tror du att du är ensam om att ha

haft det svårt? -Men nu får du ju se framåt och leva för de 2 barn du har.

-Du är så stark! -Jag tycker så synd om dig som drabbats så hårt.

-Tänk på att dom inte skulle vilja att du var ledsen.

Det finns dom som suckar o himlar med ögonen när jag pratar om min son.

Personer som har sina barn levande och friska och verkliga i sitt hem.

Som om jag skulle gömma o glömma mitt förstfödda barn för att han inte

längre lever. Som om jag skulle glömma att jag träffade en ny man 2,5 år

innan jag blev änka, som jag trodde jag skulle få bli gammal med.

 

All förändring tar tid. Den som blir sjuk behöver en tid att acceptera o förstå.

Den som blir av med jobbet behöver tid att tänka över sina livsval och sin

situation för att hitta lösningar att bo kvar i huset eller flytta osv. Men när

det värsta händer, att den vi älskar dör. Då ska vi glömma och gå vidare som

om inget hänt. Det är märkligt och ändå inte. För vem vill tänka på döden?

 

Vem vill tänka på att man ska gå till en begravningsbyrå och välja kyrka,

präst, blommor, musik, dikter, innehåll i smörgåstårtan, slänga den dödes

saker, kläder, sånt som hade betydelse igår men inte idag? Vem vill rota

i ekonomi och kanske upptäcka att man hade hemligheter för varandra?

Vem vill att det ska dyka upp skulder och utomäktenskapliga barn, nu när

man inte längre kan få svar? Vem vill begrava sitt barn som hade framtiden

för sig, som hade livet i sin hand?

 

Sorg är inte rationellt. Den är det den är och den tar den tid det tar. Även

om jag vet med förnuft och hjärna att dom inte skulle vilja att jag var ledsen,

så tillhör det sorgen att vara det. För hjärtat och känslan är inte rationella.

En människa av kött och blod blir har känslor och blir ledsen, chockad,

arg, likgiltig, utom sig av smärta, när den man älskar mest slutar andas.

 

Jag måste ta mig igenom allt det. Hela registret av känslor och tankar

måste passera kroppen innan man har tagit sig igenom sorgen. Och

när man gjort det har man saknaden kvar. För alltid! För så ser sorg ut.

Den ligger där och bränner som glödande kol i hjärtat. Problemet är

att det tar så lång tid och den tiden verkar inte få finnas i dagens samhälle,

där alla ska vara glada, lyckliga, smala, rika.... Det finns inte ens dagar

kvar på F-kassan för den som behöver. Vi har ett visst antal dagar som

sjukdom och sorg får ta, och behöver vi längre tid så passar vi inte in i

mallen och får klara oss bäst vi kan o vill.

 

Så medans de flesta av oss bär sin ryggsäck hela livet, är den som är

i sorg, tvungen att plocka bort kilo för kilo varje dag. För att vi inte har

något alternativ. För att vi vill att livet ska bli lättare. För att vi ska kunna

andas och sova och röra oss igen. Vi kämpar varje dag för att förstå det

som hänt och förhålla oss till det. Vi som nästan tvingas ändra hela vår

världsbild, se med nya ögon på livet, tänka nya tankar för att de gamla

tillhörde det gamla livet. Livet som vi trodde var fulländat och som slogs

sönder och gav oss en smärta svårare än någon kan förstå. Vi som

kämpar för att se livet med nya ögon, för att vi måste hitta nya vägar

för att inte bli galna av längtan eller gå sönder av sorg.

 

Det finns oxå en kraft och styrka i det. För även om vi har förmågan

att känna, smärta, glädje, lycka och förtvivlan, så finns det en längtan

och en vilja att finna nya möjligheter, lösningar, tankar, åsikter. Och

så är det nog just för att inget är beständigt. Varken barndom, ungdom

eller liv. Allt förändras hela tiden. Vi måste bara öppna våra ögon och

se det. Våren börjar spira i naturen. För ett år sen var det dax förra

gången, nu är den här igen. Sen kommer sommar med värme och grönska

och åter hösten med alla regnbågens färger och vinter som bäddar in

lansdkapet i vit tystnad och harmoni. Allt kommer och går. Vi måste

bara öppna våra ögon och se det.

 

Massa många Kramar// AnnBritt