Liten höstresume

Hej igen!!
Inte kunde jag fortsätta livet utan att skriva :)

För Dig som är ny här, finns min förra blogg på adress http://detskiralivet.blogg.se/
 
Vi flyttade ju, barnen o jag, i slutet av Augusti.
Det var en befrielse. Stor o fräsch lägenhet, nära centrum, nära skolor,
nära till kyrkogården.
Allt kändes fint och bra och härligt. Men som det varit i mitt liv de senaste
åren, så kom det moln på min himmel igen. Jag sjönk, rannsakade mig själv,
våndades och insåg att jag i så mycket är väldigt hård mot mig själv.
 
Livet har sina egna vägar att bära oss. Jag kan ta ansvar för mitt eget agerande,
men mina barn har sina vägar att gå. Det är inget jag kan styra över. Jag kommer
finnas och och om jag kan göra något för att hjälpa så gör jag det. Men styra över
deras liv, det går inte.
 
Man lär sig väl något hela tiden. Varje dag! Var dag är en dag av möjligheter.
Det är lätt att glömma i vardagsstressen. Min morfar sa att: -Om man sätter
sig ner och är nöjd har man inget att sträva efter. Till viss del är det ju så.
Klart man ska vara nöjd över sånt man gjort som är bra, men det finns ju alltid
nya mål att sträva efter och kämpa för.
 
Jag har kämpat för att hitta glädje efter allt som varit. Den har infunnit sig små
korta stunder, men däremellan har det varit tungt. Som exempel har jag varit
sjukskriven en dryg månad. En klok person påminde mig att jag inte sörjt min son.
Så jag började den resan. Började prata om hur det kändes och hur det varit.
 
Hur jag mått och allt jag tänkt som jag trodde inte fick tänkas eller sägas.
Jag har gråtit vid graven och här hemma. Jag har släppt ut min sorg. Och jag
tror att jag kommit fram till att jag måste acceptera. Acceptera att aldrig mer är
aldrig mer. Iaf inte här på jorden. Jag har varit instängd i sjuksalen på Sahlgrenska
den sista natten Andreas levde. Just därför att där levde han ännu. Jag har behövt
denna tiden för att ta mig därifrån. Till ett accepterande att min son är död.
 
Innan har jag tänkt att jag måste lära mig att leva med det. Men det har inte gått.
Det har varit för smärtsamt att leva med att han är borta och inte kommer tillbaka.
Att acceptera känns bra. Det innebär att jag vet att det är som det är. Andreas var
en konkret kille. På något sätt accepterade han ju att han inte skulle överleva.
Ska då jag inte oxå kunna göra det? Jag är ju kvar här i livet. Den möjligheten
fick inte han. För mig känns detta bra. Jag förstår att andra ser det på andra sätt..
 
Så! Just idag känns livet helt ok :) Barnen och jag har haft en lugn, fin o mysig
Jul tillsammans. Och imorgon är det Nyårsafton. 7 år sedan min mamma lämnade
oss. Och 2 år sedan Andreas kände av tumörerna i ansiktet. 51 dagar tills Andreas
varit borta i 2 år. Men oxå en tid för nystart. För nya drömmar och förhoppningar.
För löften som ska brytas och dagar som blir ljusare.
 
Och jag kan säga som så. Att när man är bortbjuden en Nyårsafton. Ja, då inser
man att man knappt köpt nya kläder på 2 år... Dottern tycker jag ser ut som jag
kommer från 70-talet.. Ja, ni fattar. Men något ska jag väl hitta att ha på mig.
Det viktigaste är ju att vara i trevliga vänners lag och gemensamt fira in det nya året.
 
Välkomna till min nya blogg och Gott Nytt År 2014, vad ni än önskar av det året,
så hoppas jag att det blir ett riktigt fint år för alla på jorden.
 
Massa Många Kramar// AnnBritt