Alla känner ju till det gamla ordspråket och kanske använder det ibland.

Men hur är det egentligen med det? Själv brukar jag hävda att alla sanningar

inte behöver sägas. I betydelsen att om man kan såra någon är det bättre

att inte säga något alls.

 

Barn är ju underbara på det sättet att dom är oftast ärliga, de döljer inte

orden bakom en massa filter, utan frågar rätt ut. Men oftast är vuxenvärlden

där och säger att det inte passar sig, eller så får man inte säga. Vi lär alltså

tidigt att det vi undrar och det vi känner ska inte sägas eller pratas om.

 

Ett förälskat par brukar sprudla i ömhetsbetygelser och sanningar över hur

bra och fin den andra parten är. Efter några år går har det där som man

uppskattade kanske ändrats till något man hela tiden stör sig på, och då

är det väldigt svårt att vara ärlig, för då brukar det såra. När vardag och disk

och städning tar upp det mesta av tiden och närhet, samtal och beröring

inte känns lika viktigt, fast det kan vara det bägge längtar efter.

 

Sen handlar det ju om hur mottagaren tar emot det som sägs. Har vi ansvar

för hur andra uppfattar det vi säger? Det kan bero på hur det sägs och i vilket

sammanhang. Hur man uppfattar information beror ju på vars och ens egna

erfarenheter av livet. 5 personer som lyssnat på någon kan uppfatta det på

5 olika vis. Vem har rätt och vem har fel? Finns det rätt och fel? Har vi mist

rätten att ta emot information om den andre uppfattar att budskapet var helt

uppåt väggarna galet?

 

Det finns nog inga enkla svar på hur ärlighet uppfattas eller ska/bör uppfattas.

I slutändan är det endast den person vi ska leva med hela livet som kan avgöra

det. Vi själva! För om man ljuger för sig själv och förnekar sina egna känslor

och sitt eget hjärtas röst, så har man gjort det största svek man kan mot sig

själv.

Och det kommer garanterat att finnas lika många åsikter och mitt agerande

som det finns människor på jorden. Och hur man än vrider sig och vänder sig

för att försöka passa in, vara andra till lags, så är det till sist så att mitt liv är

mitt och mitt hjärta är mitt och mina val är mina.

 

Därför bör man vara så ärlig man kan mot sig själv. Inte stanna i sånt som får

oss att må dåligt. Vare sig i tankar, handlingar, förhållande, vänskap, arbete

eller vad det nu är. För livet är alldeles för kort för att inte våga gå sin egen väg.

Även om den viker av från den autobahm de flesta använder sig av. Om man

tycker om de små slingrande stigarna som gör ont i fötterna pga grus och

stickande grenar som river hål på kläderna, och har sidospår som leder till

återvändsgränd eller att man går vilse en stund. Ja, då är det den vägen man

bör gå, hur märklig den än syns för de man har omkring sig!

 

Så fundera på vad som är din väg. Vart den leder vet vi inget om. Kanske går

den tillbaka dit vi kom ifrån, men då har den vägen helt säkert lärt oss något

om oss själva och om livet. Det är inte farligt att gå fel, det kan på sikt leda

till att man lärt sig något  nytt. Och som min salig mor alltid sa: Kunskap är

inte tungt att bära :)

 

Ha en fortsatt skön Påsk!

Massa Många Kramar// AnnBritt <3