Den 20/2 var det 2 år sedan Andreas lämnade oss.

Det kändes i kroppen ett tag före. Det var likadant förra året.

Man vet vad som skall komma, vad som väntar. Årsdagen är

o kommer alltid vara tuff. Nu jobbade jag den natten o natten

före, så jag hann inte tänka så mycket. Barnen o jag var vid

hans grav och tände ljus och skrattade lite åt härliga minnen.

 

Den 28/2 var jag sista gången hos psykologen. Jag sa att jag

klarar att stå på egna ben nu. Det är väl ungefär 3 år som jag gått

i samtal, men bara de senaste 2 månaderna som jag pratat om

sorgen. Om hur det känts, på riktigt. Han har hjälpt mig att komma

framåt och jag är så tacksam. Samtidigt vet jag att han finns om

livet skulle krisa igen. Jag hoppas det dröjer.

 

Även om jag accepterat att livet blev så här, så hindrar det inte

tankarna från att ta nya vägar. Det kommer nya funderingar kring

hur allt var. Andreas kom och pratade med mig på våren 2012 om

drömmar han hade, som skulle innebära att han behövde låna pengar

av banken. I efterhand är det lätt att säga att jag var i chock. Det var jag

ju efter min makes bortgång. Men jag var det en lång tid av sonens sjukdom.

 

Hur som helst så sa jag till honom, att undrar om banken godkänner att du

lånar pengar när du är sjukskriven? Han sa inte något mer om vad han

hade för drömmar och mål i livet.

 

Det jag undrar över nu och tänker på är: Hade jag rätt att avgöra om

banken skulle acceptera honom som långivare för att han skulle få

uppfylla ett par av sina drömmar? Varför sa jag inte: Men ring banken

och boka tid och fråga. Får du nej så är det nej, får du ja så kör.

 

Faktum är ju att jag var livrädd. Livrädd för att förlora min son. Jag som

just förlorat min make. Jag var rädd för jag visste inte hur det skulle gå.

Föe mig är cancer detsamma som död. Det var så och till viss del är det

ännu så. Men för min son fanns inget annat alternativ än att bli frisk och

fortsätta leva.

 

Andreas ringde, så vitt jag vet, aldrig banken. I och med det fick han inte

chansen att prova en av de saker han önskade av livet. Och det känns som

om jag stod i vägen. Som mamma, som vuxen, som mest betydelsefull, stod

jag framför mitt döende äldsta barn och sa nej! Det är smärtsamt. För det

handlade inte om mig. Det handlade om min förstfödde sons bucket list!

 

Jag funderar på om jag skulle sagt detsamma om han varit frisk. Att bli

förälder innebär att man älskar sina barn villkorslöst. Hur de än är, vad de

än blir, så älskar man sina barn mer än livet självt och vill allt deras bästa.

Men är det rätt att blanda sig i? De har ju sin egen väg att gå. Sina stigar

att upptäcka. De har framtiden i sina händer. Allt det känner jag och ändå

sa jag nej, Och han lyssnade och lät bli. Jag undrar hur jag reagerat om

någon jag litar på säger nej till mig. Jag vet att jag blivit besviken. Min egen

vilja är så stark. Men jag vill gärna ha ett gott omdöme från någon jag litar

på innan jag beslutar.

 

Mina tankar handlar självklart om ifall han kanske levat några månader

till på ren vilja om jag inte stoppat honom. Jag tänker att han kunde ha

lämnat efter sig något för mig o hans syskon att förvalta vidare. Men det

kanske oxå blivit ännu en börda för oss att ha kvar något som han älskat.

 

Det är så lätt att känna skuld. Det är så lätt att efterkonstruera hur det var

och hur det kunde blivit. Men jag vet att jag mer än någonsin känner det

Kahlil Gibran skriver: Dina barn tillhör dig inte. De är söner och döttrar

Som föräldrar är vi redskap i våra barns värld. Vi bidrar med den kärlek och

kunskap vi har i vårt livsbagage och vi delar med oss av det. Men en ny

generation har framtiden i sina händer, och vi ska nog inte styra för mycket där.

 

Jag får aldrig veta om min son skulle få möjlighet att förverkliga sin Bucket list.

Men jag önskar han nu har den frihet att göra det han vill. Den frihet som vi på

jorden förvägrar både oss själva och våra barn!

 

Massa Många Kramar//AnnBritt